att berätta

bröt ihop lite häromveckan. grät, mådde dåligt, kände mig nere, låg, dämpad, ledsen och allt sånt där. det var som om utredningsfaktumet kom ikapp mig lite. ändå har jag inte gjort någon stor grej av den här utredningsgrejen. jag ser det mer bara som en undersökning och sen får vi se vad som händer.

har berättat att jag gjort undersökningen för syster. det kändes bra, hon var den som visste mest sedan innan och hon är den som vet mest om vad vi går igenom. även om hon inte vet allt i detalj, men i stora drag.

berättade också om missfallet för en nära vän. blev lite ledsen, men det kändes bra att berätta. att lätta lite på hjärtats tyngd.

är så glad och tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv och som finns där för mig. ni är guld värda och ni vet vilka ni är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0