blotta mig

så många tankar som snurrar och ingen att dela dem med. nästan ingen. gubben vet det mesta men inte allt. jag orkar/vill inte dra allt med honom. jag mår bra för det mesta men detta tär på mig. inte så mycket på oss, faktiskt. men på mig, på min själ, på vem jag är. känner mig lite misslyckad. att vi är lite misslyckade. att vi har förväntningar på oss. men förstå mig rätt, jag vill inte ha barn för att det förväntas av mig utifrån andra. jag vill det för att jag vill vara med om den fantastiska upplevelse det verkar vara att få bära och föda något som är en del av en själv. av oss. det är därför jag vill. ingenting annat.
jag hade blivit lika arg på folks förväntningar om vi inte ville ha barn och de frågade oss om det. nu blir jag arg då de frågar och vi vill men inte lyckats, än. men saken är den, att oavsett vad man har för skäl i barn-frågan, SÅ HAR INGEN ANNAN NÅGOT MED SAKEN ATT GÖRA. sålänge jag inte själv delar med mig. det är upp till mig.
det finns folk jag vill och känner ett behov av att prata om detta med, men för mig är det inte helt lätt att ta upp. jag måste känna att jag kan lita på personen och att vi verkligen kan och har tid att SITTA NED OCH PRATA. det är så mycket farande och flängande och så mycket som händer i allas våra liv att jag känner att detta har svårt att få plats.
jag verkar glad och är ofta glad och skrattar och skämtar. men efter en stunds tystnad stannar jag ofta upp och svävar i väg i tanken. ibland märker min omgivning detta och en dag kommer jag nog öppna mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0