The Plan

igår var någon slags dyster dag. eller rättare sagt hade jag en dyster dag. eller ännu mer rättare sagt har flera dagar de senaste veckorna varit lite dystra för mig.

så många tankar och alldeles för många av dem är negativa.
jag är inte alls sån som person egentligen. jag är en positiv person med en slags detlösersig-mentalitet. för det gör ju det. det löser sig alltid, på ett eller annat vis.

men nu. jag vet inte. jag känner inte helt igen mig själv längre. det känns som jag la mina känslor på hyllan någonstans efter vägen. som om jag tappat bort delar av mig själv, av den jag tidigare var.

jag vet inte hur detta kommer sluta och det gör mig osäker. det gör nästan allt osäkert, ställer saker på sin spets.

men så såg jag ett program på tv igår, om ett annat par som hade det kämpigt. den ena i paret uttryckte det så bra, hon menade att varför kämpar man om man inte vill att det ska gå vägen? hon sa att man kämpar ju av en anledning, annars hade man ju lika bra kunnat dragit direkt.

och det fick mig att stanna upp och tänka till lite. precis så är det ju. jag går ju igenom det här för att jag vill ha barn med just min man, ingen annan. annars hade jag ju kunnat stuckit för längesen. det är så självklart men ändå så lätt att bara stirra sig blind på allt det jobbiga i stället.