virrvarr

har tagit semester från bloggen. eller nåt.
den här sommaren har inte varit helt enkel alla gånger.
(jobbigt också att prata om sommaren i imperfekt.)
det har varit mycket av allt. känslor. tankar.
allt har snurrat runt inom mig.

känslor av att det här kommer ordna sig. (det gör det alltid.) vi kommer bli gravida.
tankar om att eventuellt göra slut.
känslor av att vara stark. och svag. samtidigt.
tankar om att vilja. att kämpa. att inte ge upp.
känslor av att alltid vänta. att tiden står stilla samtidigt som den rusar fram.
tankar om att prata med en kurator, psykolog eller liknande.
känslor av att inte veta vart jag ska börja, vad jag ska ta tag i, vart jag ska vända mig.
tanken att detta måste vara tredje gången gillt.
känslan av att vilja genomgå detta själva den här gången. utan familjens (om än välvilliga) inblandning.

snart är en hållpunkt här. tiden jag fått för då läkaren ska ringa. på tisdag.

förvirrad

och jag skulle kunna(/behöva?) skrika ut allt.
men till vem?
och till vilken nytta?
kanske för att få det ur mitt system.
men vart ska jag vända mig?

labil

jag känner mig så splittrad.
glad ena stunden, stark nästa och svag därefter. lycklig ena, kär den andra och irriterad nästa.

målmedveten först och redo att kasta in handduken sedan.

svårt

och energin jag samlade på mig ramlade bort någonstans längs vägen.
(det här är banne inte enkelt.)
styrkan, TRON och positivismen försvann.

tänker tankar jag inte borde tänka och vet inte vem jag ska dela dem med.

jag måste hitta tillbaka till mig själv, igen. bara jag kan göra mig lycklig.

too many thoughts

jag är lite uppochner just nu. stark och svag. men mest känslan av tomhet, lite uppgivenhet.

ska det här gå?
klart det ska.
det måste.
finns inga andra alternativ.

trodde ändå att jag skulle ta det här sämre än vad jag gör, lite mer som vid missfallet då jag var mer eller mindre knäckt i en vecka. men jag är ändå "tacksam" att det inte blev något nu för att sedan förlora det. det hade känts än värre.
jag hade ju inte kallt RÄKNAT MED att det skulle bli något den här gången, även om jag HOPPATS STARKT.
jag tar det okej tycker jag ändå, försöker kämpa vidare. samtidigt som jag har nära till tårarna.

fick ett litet sammanbrott i måndagskväll/natt och fick ur mig massa tankar/känslor till min karl. det behövdes. det gör ont det här, det gör det. det tär på mig, frustrerar mig. gillar inte saker som står utom mitt förfogande, saker jag inte kan påverka. bara finna mig i det, försöka och försöka och försöka. MEN NÅGON GÅNG GÅR DET.

ser ingen poäng att fortsätta med crinonen även om jag har den riktiga testdagen först till veckan. men jag vet ju redan att där är inget. ska ringa kliniken på fredag har jag bestämt mig för.

i bilen på väg hem i kväll spelas en cheesy låt på radion och jag visualiserar mig själv hålla ett fint tal på vårt bröllop om hur vi kämpat och blivit starka tillsammans och så tittar jag på vår dotter och fylls av glädje, kärlek och stolthet. jag vill tro att det var en framtidsvision jag fick.

det här blev ett svamligt inlägg, men jag behöver få ner mina röriga tankar på print.

stickigt

nån gång ända sedan ÄP har jag ibland hugg/ilningar i livmodern, äggstocken, slidan eller var det kan tänkas vara. det är inte alls så farligt som det kanske låter, det är över lika fort som det kommer.
jag undrar om det har att göra med att de stack mig inuti? att jag fortfarande är lite känslig där, oftast kommer sticket om jag sitter ner och det händer kanske fem gånger på en dag.

lite om mig

tänkte besvara några frågor från ett inlägg hos fina colorelle.se

1. Om du skulle byta stad att bo i, var skulle du flytta?
örnsköldsvik. har viss anknytning till den staden och jag gillar den. den känns trivsam och i lagom storlek.

2. Vad är det läskigaste du vet?
att inte kunna få barn då man inget hellre vill.

3.Varför är du grym?
för att jag är stark, målmedveten, eftertänksam. för att jag klarar att gå igenom det här (ivf) och för att jag har mina mål och drömmar och en del av dem är redan nådda. jag har en utbildning, jag har ett jobb jag trivs med, jag har ett hus tillsammans med en fin, bra och god gubbe som är viktig för mig.

4. Vad är alltid snyggt även då modet förändras?
converse (helst vita). skinnjacka. svarta chinos. kavaj.

5. Har du en kvinnlig förebild?
min syster är min rådgörare. hon är den jag vänder mig till, den jag litar på, den som alltid finns där, den jag lyssnar på och såg upp till mycket då jag var yngre.

6. Om du fick göra om en dag i ditt liv, vilken väljer du och varför?
den dagen jag fick missfal. hade gärna sett att det aldrig hänt utan att det hela i stället fullföljts i en lyckad graviditet som resulterat i en frisk, liten människa.

7. Vad är din största materiella önskan?
en sprillans ny passat är något jag väldigt gärna vill ha men det går emot mina principer om onödigheten i att skaffa en helt ny bil.
annars är huset det, men det har jag redan. så mina största materiella önskningar i övrigt är väl diverse renoveringar av huset.

8. Har du stökigt hemma?
rent allmänt; nej. på vissa ställen; ja.

9. Vart vill du resa?
har en resa framför mig i juni som jag längtat efter länge. i övrigt vill jag åka till USA; både till östkusten och new york och till västkusten och kalifornien. skulle också vilja besöka london, paris, barcelona, rom/italien.

10. Vatten, vin eller mjölk?
vatten.

11. Vilken tv-serie kan du tänka dig att se om. Twin peaks, Robinson säsong ett eller Beverly Hills?
robinson isf.

en lyckad helg

drack någon 3,5:a igår och en halv drink. tror inte det borde ha någon betydelse. annars var det en trevlig kväll med en ny, kul bekantskap.

i övrigt har jag kollat upp lite angående blodprov, ska ringa sjukhusväxeln i morgon och höra närmare.

(lite senare kommer ett inlägg som inte har något med den här bloggens nuvarande tema (ivf) att göra. tror inte att det kommer handla så mycket om det i det inlägget iaf, utan mest bara ett lite småroligt tidsfördriv från min sida.)

grillfest

i går tog jag så äntligen min första puregon! känns bra att vara "igång" igen, skönt att det äntligen händer något.

i kväll ska vi ha vänner hit på grillning. ska bli superkul och trevligt. eftersom jag ska ta min andra spruta då får jag smyga undan lite och göra det. sedan tänker jag att en mellanöl eller två gör väl inget om jag tar ändå? det är ju under en hel kväll på kanske sex timmar så tycker inte att det borde göra något..? det är ju så gott till grillat! och häller jag desstuom upp den i ett glas ser ingen att jag "bara" dricker en 3,5:a.

jag måste bara få detta ur mig

så många tankar. det är som om jag kastas flera år tillbaka i tiden fast ändå är jag här och nu, en annan människa än då.
jag samtalade i går med en gammal somkundeblivitpojkvän-vän. vi fungerar väldigt bra ihop, att prata, tänka. vi connectar på ett väldigt bra sätt, har alltid gjort.

jag var kär/ville ha honom för fem år sedan. han ville inte ha någon/något förhållande då. men vi pratade. till jag träffade min nuvarande sambo. då bröt jag med honom.
så pratar vi så i går, vilket vi inte gjort på säkert över ett år. jag ville mest bara kolla läget, kunde inte låta bli. och då ställer jag mig frågan; kunde jag inte låta bli att prata med honom för att jag har en svacka i vår relation just nu?

shit.

men hursomhelst. vi pratar. jag berättar att jag har det lite motigt just nu. han vill att jag ska berätta varför. det känns inte helt lämpligt att berätta det för honom, så jag låter bli. vi kommer på något vis in på det som var eller snarare inte var.
jag säger: no regrets.
han säger: I have.
jag frågar: med livet eller med mig?
han svarar: med dig.

shit igen.

kan ändå inte låta bli att känna det lite som en "seger". lite ha! liksom. omoget, jag vet. men det blev lite som en upprättelse för hur pinsamt mycket jag ville ha honom, . jag har gått vidare, förändrats, växts, fått erfarenheter. blivit starkare, säkrare, mer självständig.
det känns lite som att jag gick vidare, men han står kvar. ångrar sig.

vi pratar vidare lite och jag summerar upp: det som var, det var.

efteråt kände jag mig bara mer övertygad om min kärlek till min fästman.
men några timmar senare kommer ekot av det förgångna tillbaka och ikapp mig. ekot av han och jag, som aldrig blev. och jag förebrår mig själv för tankarna på honom.

det var i går. i morse vaknar jag och tänker att jag inte tänkt på honom sedan i går eftermiddag. jag tänker att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om det blivit något mellan oss. och jag är väldigt nöjd med mitt liv såsom det är nu, jag vill leva och bo så som jag gör, där jag gör det. jag och min sambo har mer lika livsmål och önskemål, han är lätt att leva med. men det är just det, lätt, valde jag honom för att han var lätt? näe, det vet jag egentligen att jag inte gjorde.

och jag tänker att jag hade inte gillat om det var ombytta roller, att min sambo pratat med någon "gammal flamma". så jag måste radera honom, det var dumt av mig att prata med honom. hans ord och jag minns hans röst. dessa två saker har alltid haft någon effekt på mig.

shit en gång till.

kommer ihåg hur jag inte gillade den han gjorde mig till. till en needy tjej. jag är inte sån. han gjorde mig svag. tänker att f*n, vilka starka känslor jag hade för honom. men ändå inte, för jag tror att jag mycket ville ha honom så mycket bara för att jag inte kunde få honom. och nu ångrar HAN sig. dumhuvud.


jag vill bara bli gravid och få det liv jag önskat mig så länge nu.

en påminnelse

igår var någon slags dyster dag. eller rättare sagt hade jag en dyster dag. eller ännu mer rättare sagt har flera dagar de senaste veckorna varit lite dystra för mig.

så många tankar och alldeles för många av dem är negativa.
jag är inte alls sån som person egentligen. jag är en positiv person med en slags detlösersig-mentalitet. för det gör ju det. det löser sig alltid, på ett eller annat vis.

men nu. jag vet inte. jag känner inte helt igen mig själv längre. det känns som jag la mina känslor på hyllan någonstans efter vägen. som om jag tappat bort delar av mig själv, av den jag tidigare var.

jag vet inte hur detta kommer sluta och det gör mig osäker. det gör nästan allt osäkert, ställer saker på sin spets.

men så såg jag ett program på tv igår, om ett annat par som hade det kämpigt. den ena i paret uttryckte det så bra, hon menade att varför kämpar man om man inte vill att det ska gå vägen? hon sa att man kämpar ju av en anledning, annars hade man ju lika bra kunnat dragit direkt.

och det fick mig att stanna upp och tänka till lite. precis så är det ju. jag går ju igenom det här för att jag vill ha barn med just min man, ingen annan. annars hade jag ju kunnat stuckit för längesen. det är så självklart men ändå så lätt att bara stirra sig blind på allt det jobbiga i stället.

förståelse

så. har förklarat mig lite för min vän.
hon kände sig skyldig. vilket jag förstod att hon skulle. men jag sa att det inte är hennes fel att vi har svårigheter.

en dag kanske jag berättar hela vår historia för henne.
än så länge räcker det att syster och bloggen vet.

breakdown

hade något slags sammanbrott häromdagen.
en av mina bästa vänner ska ha barn. den första i vänskapskretsen.

det blev så påtagligt.

där kommer hon och bara "vi ska ha bebis".
medan en annan har kämpat i snart två år.
så jag blev "tvungen" att säga att vi har svårigheter. hon visste inget sedan innan men jag kan inte bara sitta där och låtsas som att det regnar.
- hur länge har ni försökt? undrade hon.
- det kan jag inte prata om nu, svarade jag med någon tår trillandes nerför kinden.
att bara berätta att vi har problem var jobbigt nog, att blotta sig. även om det är för ens bästa vän. jag är sårbar just nu. jag kan inte sitta och berätta vår historia på en restaurang. jag ska förklara det för henne mer ordentligt. om ett tag.

i stället fick middagen fortlöpa någorlunda som vanligt.

sedan bröt jag ihop i bilen på väg hem.
var i akut behov av att prata med någon. ringde syster. grät, snyftade, hulkade, hade svårt att få fram ord ibland. men jag klämde ur mig varje ord, hur jobbigt det än var att få ur dem och "erkänna" vissa saker. jag var psykiskt sett tvungen att få ur mig allt.
hur vi har en svacka nu, eller snarare hur JAG har en svacka nu. hur jag stänger av gentemot min sambo, som om detta vore hans fel fast det inte är något han rår för. hur jobbigt det är att inte veta hur det kommer gå, hur detta tär på mig. allt allt allt sa jag, i korta drag visserligen, men det var så skönt att få det sagt. att inte bara bära allting själv inom sig.
sedan kunde jag inte somna förrän vid två-tiden på natten. så många tankar och känslor som snurrade. och jag som skulle kliva upp halv sex för att göra mig redo för jobb. det gick bara inte, så jag fick ringa och låtsas att jag försovit mig en timme. aldrig gjort så förut, men annars hade jag inte överlevt.

jag är så glad och tacksam att jag har min syster. hon har alltid ställt upp för mig. bah, nu börjar jag gråta igen.

skönt att vara lite bortkopplad ett tag

har varit bortrest någon dag och det har varit välbehövligt.
ladda batterierna.
koppla av.
STÄNGA av. allt.
ta det lugnt och bara vara. med min älskling.


har till och med druckit lite vin.
det var ett tag sen.
och det gäller att passa på.
FÖR SNART KOMMER JAG INTE KUNNA DET.
sådetså.

it's not a family affair

i går var hon igång igen. svärmor.
visserligen ringde hon i ett annat ärende men kunde ändå inte låta bli att fråga.
hur går det med sprayen då?
bra.
jag förstår att hon bara vill väl och gör det av omtanke.
men hon behöver inte fråga varje gång vi ses/hörs.

i början var det lite skönt att kunna prata om det.
men hur går det? när ska du börja med sprutorna? osv gör att jag gruvar mig lite inför att hon efter ivf kommer fråga hur mår du? och liknande för att kunna utröna eventuell graviditet. känns det som. sen om hon gör saker av omtanke är väl en sak, men det känns inte så omtänksamt. det blir påträngande.

uppskattar mer syster och mamma, som jag märker är av samma filosofi som mig. de finns där, men de frågar inte särskilt mycket. vill JAG berätta så berättar JAG.

blir vi gravida är det vår sak och därmed vår sak att välja när vi vill tala om det. förstår hon inte det kommer jag/vi få göra klart det för henne.

allting på vänt

det går såå saaktaa.

mobilen plingade iaf till i dag. det var apoteket som talade om att mitt recept hade kommit.
ska försöka hämta det i morgon innan jobbet.

en vecka kvar.
jag vill bara komma igång nu. känna att vi kommer någonvart. att det HÄNDER NÅGOT.

den som väntar på nåt gott..

sprutor (när blev jag en junkie?) och lite annat smått & gott (vaginalgel, hur trevligt låter det?) är beställda.


ca en vecka kvar.

dagens to do's

tvättat, tagit hand om disk, skurat golv, lagt undan vinterkläder till förmån för vår/sommarkläder (visst vet jag att det inte är vår än men dagens solstrålar och takdropp gav mig förhoppningar).
allt detta gjordes dessutom med träningsvärken från h*ll. det känns att man lever i dag kan jag säga.

det är vår ensak

blir lite irriterad på svärisarnas frågor, prat och skämtsamma kommentarer.
de undrar hur det går, om jag blivit irriterad av hormonerna osv osv. jag vet att de bara vill väl men de behöver ju inte prata om det flera gånger varje gång vi ses.


gårdagens

grej of the day: sökt mitt livs första semester.
trevligaste: dejt med söt vän.
mest ironiska: ljudet av glassbilen när det är tio grader kallt.
mest kärleksfulla: vänta en timme i bilen på min gogubbe.
jobbigaste: kalla tår + kissnödig under väntan i bilen.


dagens bästa: LÖN!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0