The Plan

Det har precis blivit kallt och halt. Iallafall var det det igår, det var frostigt och lite småhalt.
Klockan var runt 21 när jag kom med bussen, med en handväska på axeln och dator och böcker i vardera händer.
Hade bett min snälla karl att komma och möta mig, vilket han också gjorde. Han kom i full vintermundering, med vinterjacka, handskar och mössa.
Jag lastade snabbt över datorväskan till honom.
Vi gnabbades lite. Eller jag gnatade lite på honom och han gnatade tillbaka.
Varför gjorde jag det när han var så snäll som kom och mötte mig?
Men sen blev vi snälla igen och det var de desperata hemmafruarna på TV.

Sådärja. Nu är jag iallafall inflyttad i garderoben hos min blivande sambo.
Ja, åtminstone har jag tryckt in alla kläder i garderoben, min garderob. Ett litet steg i rätt riktning.

Vi pratade ägglossning tidigare ikväll.
Han visade mig en bild på själva ägglossningen. Det var mycket sånt där rött och köttigt.
Jag förklarade lite om att när jag inte äter p-piller brukar jag kunna känna av min ägglossning. Nämnde lite andra saker om menscykeln också.
Han verkade måttligt intresserad. Det var faktiskt han som började.

När jag var yngre, och även än idag ibland, funderade jag mycket på hur jag skulle veta att något var rätt för mig.
Hur ska jag veta att det är just honom jag vill vara med?
Hur ska jag våga flytta ihop med honom?
Hur ska jag veta att det är rätt att skaffa barn med honom?
Hur ska jag veta att vårt förhållande kommer hålla?
Frågorna kunde vara hundratals och alla lika svåra att svara på.
För sånt kan man ju inte veta.
Förrän efteråt. Och då är det försent.
Det är det som är det läskiga. Att det kan vara försent.
Men nu vet jag att det är just Honom jag vill vara med, för att det känns rätt.
Och det handlar inte om att våga flytta ihop med Honom. Jag gör det bara, för att det känns rätt. Begreppet våga förekommer knappt i sammanhanget.
Jag vill ha barn med Honom för att jag ser en framtid med Honom. För att jag kan inte se någon annan pappa till mina (förhoppningsvis kommande) barn. Våra barn.
Jag vet inte att vårt förhållande kommer hålla, men jag tror det.

En fråga har jag fortfarande lite svårt att svara på.
Jag kanske vill gifta mig, det verkar vara en sån där kul grej jag bara tänker göra en gång i livet.
Så hur vet jag att jag vill gifta mig med honom?
Jag vet att jag vill leva och dela mitt liv med Honom.
Ändå gör jag skillnad på att gifta mig med Honom och dela mitt liv med Honom.
Varför?
Jag tror jag har hausat upp äktenskapet till att vara någonslags evinnerligt lycklig kärlekssaga.
Fast det inte är det. Det kan vara hård, kall verklighet.
Precis som allt annat.
Dags för mig att vakna och inse det, såsom jag redan insett allt annat.

Det här är alltså mest på skoj, planen är dock på allvar.
Jag är en planerare, ser alltid framåt och funderar ut hur jag bäst ska få ihop saker och ting. Här kan jag vädra mina tankar och funderingar.
Tidigare hade jag planer på att sluta äta p-piller så fort jag fått ett jobb, förhoppningsvis till våren eller sommaren. Men sedan ryckte jag mig själv i kragen och tänkte vuxet att då blir det så stressigt med att fixa allt det andra.
För nu ska jag ju flytta till min pojkväns tvåa på tredje våningen utan hiss och kalla mig vad du vill men jag vill ha hus och kombi (bil har jag ju, men ingen kombi) innan jag skaffar barn.
Svennig och tråkig som jag är så är att bli gravid, vänta barn, få bebis och se dem växa och utvecklas ungefär min högsta dröm.
Så det här är alltså min önskeplan, nu ska vi se om den håller i praktiken och inte bara i teorin. Vi ska se om den följs, ändras eller kraschas. Ge mig något år eller så och jag ger dig en inblick i en strukturerad tjejs liv.