The Plan

När jag var yngre, och även än idag ibland, funderade jag mycket på hur jag skulle veta att något var rätt för mig.
Hur ska jag veta att det är just honom jag vill vara med?
Hur ska jag våga flytta ihop med honom?
Hur ska jag veta att det är rätt att skaffa barn med honom?
Hur ska jag veta att vårt förhållande kommer hålla?
Frågorna kunde vara hundratals och alla lika svåra att svara på.
För sånt kan man ju inte veta.
Förrän efteråt. Och då är det försent.
Det är det som är det läskiga. Att det kan vara försent.
Men nu vet jag att det är just Honom jag vill vara med, för att det känns rätt.
Och det handlar inte om att våga flytta ihop med Honom. Jag gör det bara, för att det känns rätt. Begreppet våga förekommer knappt i sammanhanget.
Jag vill ha barn med Honom för att jag ser en framtid med Honom. För att jag kan inte se någon annan pappa till mina (förhoppningsvis kommande) barn. Våra barn.
Jag vet inte att vårt förhållande kommer hålla, men jag tror det.

En fråga har jag fortfarande lite svårt att svara på.
Jag kanske vill gifta mig, det verkar vara en sån där kul grej jag bara tänker göra en gång i livet.
Så hur vet jag att jag vill gifta mig med honom?
Jag vet att jag vill leva och dela mitt liv med Honom.
Ändå gör jag skillnad på att gifta mig med Honom och dela mitt liv med Honom.
Varför?
Jag tror jag har hausat upp äktenskapet till att vara någonslags evinnerligt lycklig kärlekssaga.
Fast det inte är det. Det kan vara hård, kall verklighet.
Precis som allt annat.
Dags för mig att vakna och inse det, såsom jag redan insett allt annat.