The Plan

Jag fick förresten inte jobbet.
Hade det de sökte.
Utom säljerfarenhet.

Hösten står fortfarande oviss alltså. Suck.

Drömde i natt att två bekanta till mig och gubben skulle ha barn.
De hade fina, runda magar.
Min kille tyckte magarna var så fina och mysiga och ville att jag också skulle ha en.
Så glad jag blev.
Sen vaknade jag.
Mindre glad.

På krogen i lördags:

Väntar på karl + hans kompis som ska betala in sig i entrén.
Random kille dyker upp från ingenstans.
- Hej, säger han.
- Hej hej, svarar jag.
- Vad gör du? undrar han.
- Väntar på de jag är här med.
- Du är väldigt snygg.
- Tack.
Sedan sätter han sig bredvid mig.
- Du är jättesnygg.
- Tack, du är snygg du också, säger jag artigt.
- Du är verkligen jättesnygg.
- Och du är jättefull. Vi kan ses därnere sen, föreslår jag för att bli av med honom.
Men han fattar inte vinken och sitter kvar till min pojkvän kommer. Han var inte så glad på honom.
Ovanlig situation. Sånt där händer aldrig mig.

De ringde angående jobbet jag sökt för en stund sedan.
Frågade om jag fortfarande var intresserad, hur det såg ut med min uppsägningstid och liknande.
På måndag eller tisdag ska jag få besked, spännande.

Kanske ett steg närmare mina framtidsplaner nu.

Jag önskar och längtar så efter vissa saker nu.
Jag önskar mig ett jobb.
Önskar mig en ring på mitt vänstra ringfinger.
Längtar efter en bebis i min mage.

I november och december gör jag nog ett p-piller-uppehåll för att mina piller ska räcka till april då våra bebisförsök förhoppningsvis kan börja. Lurar på om det blir helt utan skydd i november och december då. I så fall längtar jag dit också.

Sorterade bland gamla foton idag. Bilder på allt möjligt från 2003 till 2008. Mycket som hänt sedan dess, första riktiga pojkvännen, körkort, bil, studenten, syskonbarn och mycket annat.
Minnen av vad som skedde då och hur jag var då. Åtminstone upplever jag migsjälv på annat sätt nu då jag ser tillbaka på det som var då. Vissa saker känns så avlägsna.

Hemma. Med en känsla av ovisshet.
Fick en flashback idag, av mig ståendes i fönstret, vinkandes hejdå till pojkvännen som cyklar till jobbet. Kommer det bli så någonsin igen? Det slog mig hur mycket jag gillade det. Inte att han ska iväg och jobba och att jag är hemma själv (även om det också kan vara skönt). Men jag gillade hur jag då kunde styra över min vardag, min tillvaro.
Jag gillar inte detta 8-5-liv, och då har det inte ens börjat. Om drygt två veckor vet jag inte vad jag gör. Alls. Det har aldrig hänt förut. Då sommaren kommit har jag ALLTID vetat vad som kommer ske efter den. Det gör jag inte nu. Jag har längtat efter denna tid, tiden då jag är klar. Färdig. Jag är där nu och jag vet inte vart jag ska, vart jag kommer hamna.
Det här med arbetslivet må inte riktigt kännas som min grej, och jag vet att jag inte har någon rätt att klaga (det finns de som har det mycket värre, jag vet). Men jag, precis som alla andra, har rätten att önska.
Och det enda jag önskar mig nu är ett jobb där jag jobbar måndag-torsdag och inte sitter på telefon hela dagarna. Det hade varit drömmen.

Fick sms från pojkvännen nyss om han och en kompis kan spela Guitar Hero här ikväll.
Suck. Pojkar. Jag som hade andra planer för oss två, tur att han lyssnar på sin tjej ibland och ställer in.
Och tur att Nintendo Wii bara är lånat. Det gör inte ett förhållande bättre i alla fall (även om det inte skapat någon kris heller men ja, you get the picture).