Jag tror det kallas livet

Hemma. Med en känsla av ovisshet.
Fick en flashback idag, av mig ståendes i fönstret, vinkandes hejdå till pojkvännen som cyklar till jobbet. Kommer det bli så någonsin igen? Det slog mig hur mycket jag gillade det. Inte att han ska iväg och jobba och att jag är hemma själv (även om det också kan vara skönt). Men jag gillade hur jag då kunde styra över min vardag, min tillvaro.
Jag gillar inte detta 8-5-liv, och då har det inte ens börjat. Om drygt två veckor vet jag inte vad jag gör. Alls. Det har aldrig hänt förut. Då sommaren kommit har jag ALLTID vetat vad som kommer ske efter den. Det gör jag inte nu. Jag har längtat efter denna tid, tiden då jag är klar. Färdig. Jag är där nu och jag vet inte vart jag ska, vart jag kommer hamna.
Det här med arbetslivet må inte riktigt kännas som min grej, och jag vet att jag inte har någon rätt att klaga (det finns de som har det mycket värre, jag vet). Men jag, precis som alla andra, har rätten att önska.
Och det enda jag önskar mig nu är ett jobb där jag jobbar måndag-torsdag och inte sitter på telefon hela dagarna. Det hade varit drömmen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0