jag bröt ihop lite efteråt

vi fick en förklaring. gubben har antagligen för få spermier. de ska kolla upp honom ytterligare med ett till spermaprov och ett blodprov.
mig var det väl inga större fel på. jag har mycket ägg men kanske att jag har lite för mycket ägg och då kan ägglossningen ibland utebli, konstigt nog. men sånt kan man ju fixa om det skulle vara så. dock känner jag min ägglossning väldigt väl då jag får ont just den dagen, och kanske att jag inte får så ont två gånger per år så kanske ägglossningen uteblir de två gångerna, who knows. sånt kan man ju behandla om det skulle vara så.
sen hade jag lite lågt värde på..nånting med bukspottkörteln? det skulle iaf helst ligga under 2, men det var 2,7 så de tog ett nytt blodprov på mig för att kolla detta. det går också att medicinera som jag förstod.

men det känns som det lutar åt provrörsbefruktning. lät lite så på gynekologen. han sa att vi iaf hade goda chanser då, väldigt små på vanlig väg.

jag skiter i vilket, bara vi blir gravida och får ett friskt barn.

kanske en förklaring

imorgon ska vi få "domen". provsvaren. även om det inte känns som någon "dödsdom" eller så, det känns faktiskt inget speciellt än så länge. jag är inte den som stressar upp mig eller blir speciellt nervös, är rätt lugn av mig som person. vi får helt enkelt se vad morgondagen har att säga.

att berätta

bröt ihop lite häromveckan. grät, mådde dåligt, kände mig nere, låg, dämpad, ledsen och allt sånt där. det var som om utredningsfaktumet kom ikapp mig lite. ändå har jag inte gjort någon stor grej av den här utredningsgrejen. jag ser det mer bara som en undersökning och sen får vi se vad som händer.

har berättat att jag gjort undersökningen för syster. det kändes bra, hon var den som visste mest sedan innan och hon är den som vet mest om vad vi går igenom. även om hon inte vet allt i detalj, men i stora drag.

berättade också om missfallet för en nära vän. blev lite ledsen, men det kändes bra att berätta. att lätta lite på hjärtats tyngd.

är så glad och tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv och som finns där för mig. ni är guld värda och ni vet vilka ni är.

det finns då sexigare saker än en fertilitetsutredning

i går var det alltså dags. dags att svänga upp benen i gynekologstolen.
allt såg fint ut. jomenjagtackar.
du har en ganska uppåtlutande livmoder.
ehm, jaha? bra? dåligt?

i morgon ska jag svänga förbi och lämna in min fästmans (<--roligt, gammaldags ord) spermieprov. lite bisarrt när jag tänker på det. att åka runt med min mans spermier i ett rör i armhålan eller i behån. jovisst förstår ni, det var där det tydligen var bäst att förvara de små liven, då de inte får utsättas för kyla.

blotta mig

så många tankar som snurrar och ingen att dela dem med. nästan ingen. gubben vet det mesta men inte allt. jag orkar/vill inte dra allt med honom. jag mår bra för det mesta men detta tär på mig. inte så mycket på oss, faktiskt. men på mig, på min själ, på vem jag är. känner mig lite misslyckad. att vi är lite misslyckade. att vi har förväntningar på oss. men förstå mig rätt, jag vill inte ha barn för att det förväntas av mig utifrån andra. jag vill det för att jag vill vara med om den fantastiska upplevelse det verkar vara att få bära och föda något som är en del av en själv. av oss. det är därför jag vill. ingenting annat.
jag hade blivit lika arg på folks förväntningar om vi inte ville ha barn och de frågade oss om det. nu blir jag arg då de frågar och vi vill men inte lyckats, än. men saken är den, att oavsett vad man har för skäl i barn-frågan, SÅ HAR INGEN ANNAN NÅGOT MED SAKEN ATT GÖRA. sålänge jag inte själv delar med mig. det är upp till mig.
det finns folk jag vill och känner ett behov av att prata om detta med, men för mig är det inte helt lätt att ta upp. jag måste känna att jag kan lita på personen och att vi verkligen kan och har tid att SITTA NED OCH PRATA. det är så mycket farande och flängande och så mycket som händer i allas våra liv att jag känner att detta har svårt att få plats.
jag verkar glad och är ofta glad och skrattar och skämtar. men efter en stunds tystnad stannar jag ofta upp och svävar i väg i tanken. ibland märker min omgivning detta och en dag kommer jag nog öppna mig.

RSS 2.0