The Plan

och nästan lika fort som jag fått det ur mig började jag känna mig mer och mer som mig själv igen.
på vägen hem i bilen tänkte jag till och med att även om jag från början vetat att det skulle bli såhär svårt och jobbigt, så hade jag gått igenom det ändå, för jag vill ha barn med min karl. ingen annan.

det, om något, är kärlek.

så många tankar. det är som om jag kastas flera år tillbaka i tiden fast ändå är jag här och nu, en annan människa än då.
jag samtalade i går med en gammal somkundeblivitpojkvän-vän. vi fungerar väldigt bra ihop, att prata, tänka. vi connectar på ett väldigt bra sätt, har alltid gjort.

jag var kär/ville ha honom för fem år sedan. han ville inte ha någon/något förhållande då. men vi pratade. till jag träffade min nuvarande sambo. då bröt jag med honom.
så pratar vi så i går, vilket vi inte gjort på säkert över ett år. jag ville mest bara kolla läget, kunde inte låta bli. och då ställer jag mig frågan; kunde jag inte låta bli att prata med honom för att jag har en svacka i vår relation just nu?

shit.

men hursomhelst. vi pratar. jag berättar att jag har det lite motigt just nu. han vill att jag ska berätta varför. det känns inte helt lämpligt att berätta det för honom, så jag låter bli. vi kommer på något vis in på det som var eller snarare inte var.
jag säger: no regrets.
han säger: I have.
jag frågar: med livet eller med mig?
han svarar: med dig.

shit igen.

kan ändå inte låta bli att känna det lite som en "seger". lite ha! liksom. omoget, jag vet. men det blev lite som en upprättelse för hur pinsamt mycket jag ville ha honom, då. jag har gått vidare, förändrats, växts, fått erfarenheter. blivit starkare, säkrare, mer självständig.
det känns lite som att jag gick vidare, men han står kvar. ångrar sig.

vi pratar vidare lite och jag summerar upp: det som var, det var.

efteråt kände jag mig bara mer övertygad om min kärlek till min fästman.
men några timmar senare kommer ekot av det förgångna tillbaka och ikapp mig. ekot av han och jag, som aldrig blev. och jag förebrår mig själv för tankarna på honom.

det var i går. i morse vaknar jag och tänker att jag inte tänkt på honom sedan i går eftermiddag. jag tänker att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om det blivit något mellan oss. och jag är väldigt nöjd med mitt liv såsom det är nu, jag vill leva och bo så som jag gör, där jag gör det. jag och min sambo har mer lika livsmål och önskemål, han är lätt att leva med. men det är just det, lätt, valde jag honom för att han var lätt? näe, det vet jag egentligen att jag inte gjorde.

och jag tänker att jag hade inte gillat om det var ombytta roller, att min sambo pratat med någon "gammal flamma". så jag måste radera honom, det var dumt av mig att prata med honom. hans ord och jag minns hans röst. dessa två saker har alltid haft någon effekt på mig.

shit en gång till.

kommer ihåg hur jag inte gillade den han gjorde mig till. till en needy tjej. jag är inte sån. han gjorde mig svag. tänker att f*n, vilka starka känslor jag hade för honom. men ändå inte, för jag tror att jag mycket ville ha honom så mycket bara för att jag inte kunde få honom. och nu ångrar HAN sig. dumhuvud.


jag vill bara bli gravid och få det liv jag önskat mig så länge nu.

hm, mina hormoner verkar ha hamnat i någon slags dvala efter att den långa metoden avbröts.
en vecka efter avbrottet kom en mindre blödning. räknade den som mens.
sedan trodde jag att ägglossning var på G men icke. då övergick jag i att tro att jag inte skulle få någon ägglossning. några dagar före beräknad mens verkar den så ha anlänt.

och jag får därmed vänta ännu någon vecka på att kunna börja om igen.
första veckan i maj bör den anlända.
lite konstigt att "vilja" ha mens.

igår var någon slags dyster dag. eller rättare sagt hade jag en dyster dag. eller ännu mer rättare sagt har flera dagar de senaste veckorna varit lite dystra för mig.

så många tankar och alldeles för många av dem är negativa.
jag är inte alls sån som person egentligen. jag är en positiv person med en slags detlösersig-mentalitet. för det gör ju det. det löser sig alltid, på ett eller annat vis.

men nu. jag vet inte. jag känner inte helt igen mig själv längre. det känns som jag la mina känslor på hyllan någonstans efter vägen. som om jag tappat bort delar av mig själv, av den jag tidigare var.

jag vet inte hur detta kommer sluta och det gör mig osäker. det gör nästan allt osäkert, ställer saker på sin spets.

men så såg jag ett program på tv igår, om ett annat par som hade det kämpigt. den ena i paret uttryckte det så bra, hon menade att varför kämpar man om man inte vill att det ska gå vägen? hon sa att man kämpar ju av en anledning, annars hade man ju lika bra kunnat dragit direkt.

och det fick mig att stanna upp och tänka till lite. precis så är det ju. jag går ju igenom det här för att jag vill ha barn med just min man, ingen annan. annars hade jag ju kunnat stuckit för längesen. det är så självklart men ändå så lätt att bara stirra sig blind på allt det jobbiga i stället.

så. har förklarat mig lite för min vän.
hon kände sig skyldig. vilket jag förstod att hon skulle. men jag sa att det inte är hennes fel att vi har svårigheter.

en dag kanske jag berättar hela vår historia för henne.
än så länge räcker det att syster och bloggen vet.

hade något slags sammanbrott häromdagen.
en av mina bästa vänner ska ha barn. den första i vänskapskretsen.

det blev så påtagligt.

där kommer hon och bara "vi ska ha bebis".
medan en annan har kämpat i snart två år.
så jag blev "tvungen" att säga att vi har svårigheter. hon visste inget sedan innan men jag kan inte bara sitta där och låtsas som att det regnar.
- hur länge har ni försökt? undrade hon.
- det kan jag inte prata om nu, svarade jag med någon tår trillandes nerför kinden.
att bara berätta att vi har problem var jobbigt nog, att blotta sig. även om det är för ens bästa vän. jag är sårbar just nu. jag kan inte sitta och berätta vår historia på en restaurang. jag ska förklara det för henne mer ordentligt. om ett tag.

i stället fick middagen fortlöpa någorlunda som vanligt.

sedan bröt jag ihop i bilen på väg hem.
var i akut behov av att prata med någon. ringde syster. grät, snyftade, hulkade, hade svårt att få fram ord ibland. men jag klämde ur mig varje ord, hur jobbigt det än var att få ur dem och "erkänna" vissa saker. jag var psykiskt sett tvungen att få ur mig allt.
hur vi har en svacka nu, eller snarare hur JAG har en svacka nu. hur jag stänger av gentemot min sambo, som om detta vore hans fel fast det inte är något han rår för. hur jobbigt det är att inte veta hur det kommer gå, hur detta tär på mig. allt allt allt sa jag, i korta drag visserligen, men det var så skönt att få det sagt. att inte bara bära allting själv inom sig.
sedan kunde jag inte somna förrän vid två-tiden på natten. så många tankar och känslor som snurrade. och jag som skulle kliva upp halv sex för att göra mig redo för jobb. det gick bara inte, så jag fick ringa och låtsas att jag försovit mig en timme. aldrig gjort så förut, men annars hade jag inte överlevt.

jag är så glad och tacksam att jag har min syster. hon har alltid ställt upp för mig. bah, nu börjar jag gråta igen.