The Plan

det känns som jag förirrat mig in på fel väg och inte kan hitta tillbaka. så många negativa tankar och jag vill få bort dem. hitta tillbaka till mig, till glöden, till viljan. till att KÄMPA. till lycka och KÄRLEK.

men det är så svårt just nu.

och jag vet att det är såhär det fungerar. negativt leder till mer negativt.

HUR ska jag lyckas vända? jag är så labil, splittrad och tippar så lätt över åt fel håll numera.

jag tyckte jag hanterade det rätt okej att första ET ej fäste men det vette fasen ändå. känns som det kommit i efterhand, eller snarare har mitt lite dåliga mående smygit sig på allteftersom.

ibland tror jag nästan att jag känner lite lätt ångest. vet knappt själv för det är inte något jag brukar uppleva.

VAD ska jag ta mig till? bara vänta till 21 aug då läkaren ska ringa?
och tiden fram till dess? visserligen är det "bara" en månad men ibland känns denna process som en EVIGHETSMASKIN som aldrig tar slut. eller snarare ger RESULTAT.

i smyg smider jag "planer" för mig själv och sätter upp "deadlines".

känns som jag behöver erkänna allt för någon igen, bikta mig. som jag gjorde till syster vid mitt senaste sammanbrott i våras. men jag har svårt att öppna mig om detta för tillfället.

och jag skulle kunna(/behöva?) skrika ut allt.
men till vem?
och till vilken nytta?
kanske för att få det ur mitt system.
men vart ska jag vända mig?

jag känner mig så splittrad.
glad ena stunden, stark nästa och svag därefter. lycklig ena, kär den andra och irriterad nästa.

målmedveten först och redo att kasta in handduken sedan.

och så är de där och smyger igen.
tankar i kulisserna.
om att lämna allt och ge upp.
tanken skrämmer mig och jag försöker skaka den av mig.
tänker att den kanske bara dyker upp för det är den rationella delen av mig som försöker finna ett sätt att hantera detta om det värsta inträffar.
MEN så måste jag bromsa mig, hejda mig, inte tänka så.
måste fokusera rätt.
tänka framåt.
tänka positivt.

samtidigt; hur mycket ska jag orka? var ska jag dra gränsen?
samtidigt; hur mycket har jag egentligen orkat?

det sistnämnda är en definitionsfråga.
två år, ett missfall och ett ET som inte stannade kvar är en ordentlig resa om du frågar mig.

jag kanske behöver prata med någon. utomstående. eller ska jag ge det till första FET i höst?
pratade lite om detta med syster senast jag bröt ihop. hon sa då att jag kanske behöver prata med någon och tanken hade flugit genom mitt huvud med. men hon sa att jag kanske ska vänta och se utgången av första IVFen, vilket jag också tänkt, och gjorde.

men nu är jag i något gränsland igen.
avskyr gränsland.

och så känns det plötsligt bättre igen.
uppskattar karln jag nyss mest bara irriterat mig på.
har roligt på jobbet och skrattar med goda kollegor.
umgås med fina vänner och pladdrar om allt möjligt.
köper god mat i stället för att laga själv.
har lite vänner här på fest och gläds med en av dem som träffat en tjej han verkar väldigt förtjust i.

och energin jag samlade på mig ramlade bort någonstans längs vägen.
(det här är banne inte enkelt.)
styrkan, TRON och positivismen försvann.

tänker tankar jag inte borde tänka och vet inte vem jag ska dela dem med.

jag måste hitta tillbaka till mig själv, igen. bara jag kan göra mig lycklig.