The Plan

hade något slags sammanbrott häromdagen.
en av mina bästa vänner ska ha barn. den första i vänskapskretsen.

det blev så påtagligt.

där kommer hon och bara "vi ska ha bebis".
medan en annan har kämpat i snart två år.
så jag blev "tvungen" att säga att vi har svårigheter. hon visste inget sedan innan men jag kan inte bara sitta där och låtsas som att det regnar.
- hur länge har ni försökt? undrade hon.
- det kan jag inte prata om nu, svarade jag med någon tår trillandes nerför kinden.
att bara berätta att vi har problem var jobbigt nog, att blotta sig. även om det är för ens bästa vän. jag är sårbar just nu. jag kan inte sitta och berätta vår historia på en restaurang. jag ska förklara det för henne mer ordentligt. om ett tag.

i stället fick middagen fortlöpa någorlunda som vanligt.

sedan bröt jag ihop i bilen på väg hem.
var i akut behov av att prata med någon. ringde syster. grät, snyftade, hulkade, hade svårt att få fram ord ibland. men jag klämde ur mig varje ord, hur jobbigt det än var att få ur dem och "erkänna" vissa saker. jag var psykiskt sett tvungen att få ur mig allt.
hur vi har en svacka nu, eller snarare hur JAG har en svacka nu. hur jag stänger av gentemot min sambo, som om detta vore hans fel fast det inte är något han rår för. hur jobbigt det är att inte veta hur det kommer gå, hur detta tär på mig. allt allt allt sa jag, i korta drag visserligen, men det var så skönt att få det sagt. att inte bara bära allting själv inom sig.
sedan kunde jag inte somna förrän vid två-tiden på natten. så många tankar och känslor som snurrade. och jag som skulle kliva upp halv sex för att göra mig redo för jobb. det gick bara inte, så jag fick ringa och låtsas att jag försovit mig en timme. aldrig gjort så förut, men annars hade jag inte överlevt.

jag är så glad och tacksam att jag har min syster. hon har alltid ställt upp för mig. bah, nu börjar jag gråta igen.