Och den ljusnande framtid är min
Jag har fått ett jobb!
Inte det jag provjobbade på utan ett annat. SÅ KUL! Börjar på tisdag.
Woho!
Hoppashoppashoppas.
För detta jobb skulle jag vilja ha.
Dåliga ursäkter
För någon timme sedan ringde de om det ena jobbet som det var sagt att de skulle göra idag. Inte helt oväntat fick jag det inte. Var lite skeptisk i och med att han redan innan sagt att jag saknade en del erfarenhet (varför då ändå ta mig vidare till intervju?) och att jag var ett wildcard (också en konstig sak att säga).
Jag kan inte låta bli att bli arg och ledsen. Att jag saknar erfarenhet är bullshit i mina öron, men OM jag nu inte har erfarenhet, hur ska jag då få det om ingen ger mig chansen?
Jag blir trött och less på känslan av att jag bara står och stampar på samma ställe hela tiden. Jag vill något med mitt liv och jag vill komma någon vart.
Jaja, bara att hoppas på det där andra jobbet då, fast nu vågar jag egentligen inte hoppas på något alls längre. Särskilt inte det jobbet, för det vill jag ännu hellre ha än det här som jag nu inte fick.
Intervjun där igår gick väl bra i alla fall. Men det gjorde den jag var på i tisdags också och tji fick jag ju där. Anyhow. Det var fyra personer som satt med under intervjun igår och jag blev faktiskt inte mer nervös för det. Var inget nervös alls egentligen. Jag hoppas bara att de förstod mig rätt i saker jag sa (man vet aldrig hur folk tolkar ens svar). Men där kommer jag nog inte få besked förrän om ca två veckor.
Suck åt tillvaron idag.
Två intervjuer..
Hallå där! Köp blåbär! Hallå en gång till! Köp rutten sill!
Hade det de sökte.
Utom säljerfarenhet.
Hösten står fortfarande oviss alltså. Suck.
Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda
Frågade om jag fortfarande var intresserad, hur det såg ut med min uppsägningstid och liknande.
På måndag eller tisdag ska jag få besked, spännande.
Kanske ett steg närmare mina framtidsplaner nu.
Jag tror det kallas livet
Fick en flashback idag, av mig ståendes i fönstret, vinkandes hejdå till pojkvännen som cyklar till jobbet. Kommer det bli så någonsin igen? Det slog mig hur mycket jag gillade det. Inte att han ska iväg och jobba och att jag är hemma själv (även om det också kan vara skönt). Men jag gillade hur jag då kunde styra över min vardag, min tillvaro.
Jag gillar inte detta 8-5-liv, och då har det inte ens börjat. Om drygt två veckor vet jag inte vad jag gör. Alls. Det har aldrig hänt förut. Då sommaren kommit har jag ALLTID vetat vad som kommer ske efter den. Det gör jag inte nu. Jag har längtat efter denna tid, tiden då jag är klar. Färdig. Jag är där nu och jag vet inte vart jag ska, vart jag kommer hamna.
Det här med arbetslivet må inte riktigt kännas som min grej, och jag vet att jag inte har någon rätt att klaga (det finns de som har det mycket värre, jag vet). Men jag, precis som alla andra, har rätten att önska.
Och det enda jag önskar mig nu är ett jobb där jag jobbar måndag-torsdag och inte sitter på telefon hela dagarna. Det hade varit drömmen.
På Rapport sa de idag att det ofta tar över ett år att få jobb
ICKE!
Trodde först inte ens de skulle höra av sig, men idag ringde de. Gått vidare med andra sökande. Happ. Hon undrade iaf hur det såg ut för mig framöver iom om det skulle komma in annat uppdrag. I can only hope.
Give me a job!
Vill bara ha ett jobb NU.
Trodde detta inlägg publicerats för sådär två veckor sen, men tydligen inte
Usch, vad dålig jag är på att blogga. Det är ju rent ut sagt pinsamt dåligt.
Något annat som är pinsamt dåligt nu är arbetsmarknaden. Jag började söka jobb i slutet av februari. Det känns som jag tidigast kommer få ett jobb till hösten om jag har tur.
Skata
Sedan avslutade hon med "Ha en bra dag", och hon sa det på ett sånt sätt som man säger till vem som helst, inte ironiskt, som man kanske skulle kunna tro efter vårt samtal. Det kändes så falskt och äckligt efter att hon spenderat de senaste 10-15 minutrarna på att skälla ut mig.
Inte konstigt att hon var utbränd, herrejisses, jag trodde hon skulle få en hjärtinfarkt vilken sekund som helst så som hon gick an mot mig.
Nu är jag igång
I måndags sökte jag fyra till.
Och även om jag fortfarande pluggar känner jag mig lite arbetslös nu.
I alla fall nu då det för tillfället är lite lugnare på skolfronten, och extrajobbet har inte bokat in mig något den här veckan.
Inte för att jag vill plugga heller direkt.
Men jobba vill jag.
Och så vill jag ju ha min examen också.
Så jag måste fortsätta plugga mot min vilja.
Hoppas
Jag är inte bitter
Killen med kompis gick just iväg på förfest.
Jag sitter kvar här och försöker skriva på min rapport.
Precis vad jag vill göra en lördagkväll.
Hoppas han har kul iallafall, det vore ju bra om någon hade det.
