The Plan

och så är de där och smyger igen.
tankar i kulisserna.
om att lämna allt och ge upp.
tanken skrämmer mig och jag försöker skaka den av mig.
tänker att den kanske bara dyker upp för det är den rationella delen av mig som försöker finna ett sätt att hantera detta om det värsta inträffar.
MEN så måste jag bromsa mig, hejda mig, inte tänka så.
måste fokusera rätt.
tänka framåt.
tänka positivt.

samtidigt; hur mycket ska jag orka? var ska jag dra gränsen?
samtidigt; hur mycket har jag egentligen orkat?

det sistnämnda är en definitionsfråga.
två år, ett missfall och ett ET som inte stannade kvar är en ordentlig resa om du frågar mig.

jag kanske behöver prata med någon. utomstående. eller ska jag ge det till första FET i höst?
pratade lite om detta med syster senast jag bröt ihop. hon sa då att jag kanske behöver prata med någon och tanken hade flugit genom mitt huvud med. men hon sa att jag kanske ska vänta och se utgången av första IVFen, vilket jag också tänkt, och gjorde.

men nu är jag i något gränsland igen.
avskyr gränsland.