någonting och ingenting
allt som oftast när jag är ute på min motionsrunda tänker jag tankar som jag känner att jag vill skriva ner (bara för att jag rent praktiskt inte kan det just där och då kanske?).
tänker än en gång att jag borde prata med en kurator/psykolog/whatever för att få någon ordning på alla mina ostrukturerade tankar och känslor. men tar aldrig tag i det. vet inte vart jag ska vända mig(?).
tänker att det kanske vore bra att prata med någon, samtidigt som jag inte vet vad jag ska prata om. vart jag ska börja.
tänker att det vore bra för att rensa tankarna och få ur dem, befrias, åtminstone en aning, från dem. samtidigt som jag tänker att ingen annan kan göra något åt att det är som det är ändå. mitt "öde" ligger utanför mina händer.
samtidigt som jag är den enda som kan påverka mitt liv.
tänker att det var skönt att få ur mig en del när jag berättade för min bästa vän. hur hon förstod så bra och sa rätt saker. men hon förstod och sa precis det jag själv redan förstått, visste, tänkte, kände, andades, levde och fortfarande lever i. så samtidigt som det gav mig något, gav det mig ingenting alls.
jag inser att det här kanske låter paradoxalt, dubbelt, förvirrat och motsägelsefullt. men det är min sanning, min verklighet.
Kommentarer
Postat av: Libra
Jag tycker det känns skönt att prata med en kurator just för att få ur sig tankarna istället för att älta. Finns det ingen på er klinik? Jag går på kvinnokliniken hos en som har erfarenhet av just allt vi varit med om.
Kram
Svar:
Li
Trackback
